Den riktiga gladiatorvideon:

We weren’t born to follow
Come on and get up off your knees
When life is a bitter pill to swallow
You gotta hold on to what you believe
Believe that the sun will shine tomorrow
And that your saints and sinners bleed
We weren’t born to follow
You gotta stand up for what you believe
Let me hear you say yeah, yeah, yeah, oh yeah

Petrille kiitos luvasta lahtea, ja neuvoista!
Jag är tidigt ute på morgonen för att försäkra mig om en plats på bussen till Finisterre. Som vanligt är det totalt kaos. Vid biljettluckan frågar jag vilken perrong bussen går ifrån och mannen visar neråt. Did he tell you what platform the bus leaves from, frågar en amerikansk tant, Dom är två tanter som är helt i panik. I will hang on to this one, säger hon till sin kompis, oc vips har jag dem tassande efter mig.
”där nere” finnns typ hundra perronger. Men jag får slutligen reda på vilken buss som går till Finisterre. Och är nöjd när jag har tanterna tryggt placerade på en bänk intill rätt perrong.

Men den bussen tänker jag inte ta eftersom en tysk pilgrimskompis tipsar om en buss som är mycket snabbare framme. Så varför sålde man inte biljetter till den där uppe? Welcome to Espanja!
Det är likadant med allting. Om det står att butiken öppnar tio på morgonen så no way att den skulle öppna tio. Det enda som är fullständigt säkert, är att den inte öppnar tio. Den här attityden börjar så småningom attrahera mig, hoppas jag ”tillfrisknar”då jag kommer hem.

Bessomejee ser jag Atlanten utanför bussfönstret. Många fina badstränder flimrar förbi. Aldrig har havet doftat så ljuvligt som när jag stiger av bussen i Finisterre, aldrig har måsarna ….. Aldrig har jag luktat så rutten fisk.

På med ryggsäcken, tro mig, det är på automatstadiet när ryggsäcken skall på. Jag är tillbaka på Caminon, 2,5 km uppför till fyren som är belägen vid världens ände. Vid fyren åker mina kängor i roskis. Dom var helt olämpade för Caminon, och ett halvt nummer för små. Men dom var mina, och dom tog mig till Santiago. Jag springer barfota ner för backen. Rullar är kanske bättre ord, samtidigt rullar något på kinderna. Men vad fan, det här var mitt mål, det var hit jag skulle. Om det inte blir vått på kinderna nu, när då? Jag hinner i sista stund med första bussen tillbaks till Santiago. Jag vill ha tillbaks min eftermiddag som gick i stöpet igår.

Lino vandrade förbi katedralen på väg mot Finisterre igår, han tyckte sin vana trogen att allt är fantastiskt. Lino menar att man inte vet hur Caminon förändrat en, förrän man kommit hem och mött ”livet”, jag har inte bråttom att få reda på det heller. Vad jag vet så blir man inte sämre i alla fall. Jag tycker ni alla skall fundera på att vandra åtminstone en vecka på Caminon. Ta gärna med barnen. Den gåvan är ett obetalbart trumfkort för resten av livet.

Jag försöker lägga till en video igen. Om det mot förmodan skulle lyckas, vill jag genast be om ursäkt för den patetiska videon, men musiken vill jag ge som gåva till Marianne och alla andra kvinnor som väntar ensamma hemma när vi män är ute på våra ”uppdrag”.

Denhär sista dagen bifogar jag även bilder jag fått av vänner. Som ni märker så är det proffs inblandade, vilken tur man har att råka på riktiga fotografer.

Man har sagt mig att ingen som inte haft en stroke kan förstå hurdant det är. Och att man inte kan förklara åt andra vilken gåva man fått. Men jag behöver inte förklara. Jag har inte pratat om att gå till Santiago, jag GICK dit. Den tredje februari står det i min ”träningsdagbok” 500 meter, och mitt namn som inte går att tyda. För jag kunde inte skriva mitt namn med höger hand. Marianne gick med mig för att se till att det inte bokstavligen går till skogs. Den här gången blev det ca 500 kilometer. Och mycket mer skrivet.

Jag vill tacka er alla för all den vänlighet ni visat mig.

Om du,eller någon som står dig nära blir allvarligt sjuk. Glöm inte att så länge det finns liv så finns det hopp. Med litet hjälp i början, ett steg i taget, så kan man spotta sjukdomen i ansiktet och ta sig ända till världens ände.

6000 hits on this page, amazing!

Hasta pronto

denhär bloggen upphör fredag vid midnatt.

Jag bor på ett fantastiskt hotell mittemot katedralen, det mycket enkla singelrummet kostar 23 euro natten inklusive frukost, världens bästa frukost. Istället för det 10 cm tjocka batongbrödet jag ätit så finns det bröd i skivor. Skivorna kan läggas i en apparat så att det blir rostat, magiskt !!!! Det finns choritzo och serrano skinka och olika ostar och varm choklad och cornflakes och yoghurt och marmelad och jag äter och äter och äter……..

Och sedan tömmer jag ryggsäcken på sängen för att kolla grejerna och göra en video. Men det visar sig bli bara skit.

12 tiden är jag i kyrkan för att delta i mässan. Alla pilgrimmer deltar åtminstone en gång under Caminon, och det sket ju sig den där kvällen då jag sparang runt svinhuset, remember? Sedan får jag email från booking.com som lyckats ”fuck-up” min hotellbokning. Så sent om sider hittar jag mig på samma härbärge jag lämnade. Då blir det i alla fall fin frukost. Men synd på en missad eftermiddag i Santiago. Lunchen äter jag på mitt eget hotell och nu tar jag bilder på rätterna, bara så att ni skall tro mig, 12 euro för äggröra med svamp, snitzel med pom-frit och ostar till efterrätt. Och en flaska vin + vatten.

Det är så mycket jag borde skriva om, ta bilder och göra videor men tekniken spelar mig spratt idag. Bessomejee kan jag bara lägga till 10 bilder.
Nu är det ju faktiskt så, att min dator, kamera och filmkamera är en rätt billig Nokia telefon som tjänat oss alla väl i 4 veckor. Jag är ju Apple freak, men nu när Nokia släpper Meego telefonen, en levande legend, så är jag 100% finländare.

Sex tiden på kvällen är jag i kyrkan igen och söker ett ställe att tända ett ljus för våra bortgågna, men hittar inget. Däremot hittar jag en jättelång kö till kryptan där aposteln Jakob lär ligga. Låt honom ligga tänker jag, knappast gör det något om jag skippar det besöket.

Imorgon är det världens ände som gäller. Hoppas det inte är världens ända.

Jag är uppriktigt lessen för att videon inte funkade, hade gärna visat er alla grejerna. Vem vet, kanske någon börjat fundera på att vandra Caminon……..

I början av Caminon hittade jag en papperslapp och litet fickpengar i ”lönnfacket” på min hatt. Det var i sista stund jag gjorde fyndet, eftersom hatten var våt av svett och lappen närapå förstörd. Marianne hade skrivit en hälsning som jag plockat fram nu och då, då det kännts litet besvärligt. Hälsningen börjar såhär: ”Utan Puh skulle äventyret vara en omöjlighet, sa kanin högtidligt…..Omöjligt utan mig! En sådan björn är jag! Sa Puh stolt för sig själv.” nu läser jag den bara för att allt känns så bra. Gracias, mi corazon!!!!

Jag behöver inte ens tejpa hälarna längre, efter som huden känns som tunn plåt. Men så tog det också nästan 500 km på Caminon och 250 km av förberedelser innan kontorshuden bytts ut till ”riktigt” skinn.

Jag kommer till en snäcka som är ingjuten i trottoaren och vet att nu är jag nära. I en nerförsbacke ser jag en gammal kvinna som går baklänges nedför backen, föe att lindra smärtorna.

Bessomejee står jag framför katedralen i Santiago. Steve från England dyker upp från ingenstans. Vi träffades för en vecka sedan. Han är rörd av att se mig. Själv är jag helt tom. Han sa att det var likadant för honom när han äntligen stod framför katedralen. Steves fru har cancer, han jobbar med att samla pengar för en cancerförening, med hjälp av en blogg. Vilken man han är!

Sedan bandar jag några videor. Bl.a på en säckblåsare, eller vad det heter. Jag förstår varför dom oftast använder kilt, det kan nog lätt hända att det kommer något i kalisen annars. Det är ju otroligt tryck dom måste åtstadkomma i dendär pipan

.Jag är som sagt helt tom. Det är ”alla känslorna på en och samma gång”. Men kom tillbaka imorgon. Då fortsätter vi resan, med aposteln Jakob mm.

Hasta manana!

Caminon är en spegel av livet, man har olika alternativa rutter. Ibland stannar man till ett tag för att snart gå vidare. Man har kortare eller längre förbindelser. Ibland är hälsan ett problem, men oftast är prestationen upp till var och en. Var och ens huvud.

Jaahas, det börjar ta slut, på tisdag är vi i Finisterre och sedan åker vi hem. Imorgon tror jag det blir omöjligt att skriva nånting överhuvudtaget, det lär nog bli en hel del känslor. Det är svårt redan nu, Santiago sitter där bara en stenkast ifrån och lockar på mig. Men häng med till slutet, när ni varit med så har långt.

Det är mulet och skönt ca 20 grader hela förmiddagen som börjar med den sedvanliga morgongymnastiken uppför backarna,efter 4 timmars sömn. Tupparna galar…golar…gälar. Tupparna är helt galna….
Jag har börjat tänka på hur det kommer att kännas att ta på sig länkskor istället för vandringsskor, och att ge se iväg utan ryggsäck.

Efter 15 km har jag kommit till Melide. Italienska Lino vandrar förbi, han övrenattade givetvis i byn Casanova. Vandringarna genom de stora städerna känns alltid tunga eftersom det inte finns något att se och avgaserna sticker i nosen. Givetvis är det inte så skönt att vandra på asfalten heller. Mina skor är mera lämpliga i terräng tack vare det fina greppet. De greppar bra, i synnerhet på koskit, vilket inte är så populärt då man kommer till härberget. Mitt på dagen söker man upp en servering och köper en San Miguel och gör en fotöversikt. Det är viktigt att låta fötterna torka, och bättra på tejp, plåster mm. Inför de sista 10-20 km, eftersom man inte alltid ar helt klar i knoppen pa slutet.

På eftermiddagen bryter solen fram, jag tror jag kommer att stanna vid 2? Km idag. Ca 42 till Xantiago. Skickar dethär i god tid, eftersom jag är rädd att det inte finns nätverk dit jag är på väg. Uppdaterar med bilder senare.

Det blev litet langre an planerat. Nu ar det 38 kilometer till Santiago. Det blir lite lugnare nu pa slutet. Basta passagerare, inflygningen mot Santiago de Compostela har borjat. Spann fast sakerhetsbaltena och lyssna pa AC/DC ”it´s a long way to the top”. Blaspipan ar lika popular i Galicien som i Skottland. Kim tyckte ju detta var bra titel.

Dom har lovat sol och 29 grader till eftermiddagen. Därför är det tidig start i mörker och dimma. Som vanligt går det brant uppför från staden, och jag tar poleposition innan vi nått toppen. Under dagen förändras förutsättningarna, och under den sista timmen blir jag passerad av några. Mina ringar och min motor klarar inte av den heta solen. Nå, inte så att vi är på väg att dö, men jag tycker inte jag gjort mig förtjänt av dehär temperaturerna. Det är 30 grader i skuggan, då jag efter ca 23 kilometer når staden med det vackra namnet ”Palas de Rei”. Varför staden förtjänar namnet har jag ingen aning om.

Ja, det blir en något färglös historia idag, och inga särdeles bra bilder heller. Men vi kommer allt närmare Santiago.

Träffade Lino på en bar på förmiddagen. Lino fyller 63 år den 23 september. Det är samma man som Jari trodde var en fågelskrämma för en vecka sedan, när han stod på en åker med armarna sträckta åt sidorna. Lino är från norra Italien och har nu vandrat 700 kilometer, i sandaler. Han erkänner att han blev tvungen att laga nya sulor på sandalerna i Logrono, men i övrigt har han inga större problem. Ni ser hans internet adress på ett av dagens foton. Han vandrar i vita kläder eftersom han är pilgrim. Vilken man! Just nu bland alla turisterna är det så härligt att träffa Lino.

Kom idag på att jag inte har en aning om hur Jonathan Åstrand, eller någon annan finländare, klarade sig i friidrotts-VM. Jag har överhuvudtaget ingen koll på vad som händer i världen, knappt man vet vilken veckodag det är. Det är viktigare att ta sig till nästa rastplats. Detta är den ultimata releasen.

Igår bykte jag tröjorna för för första gången. Det andra har redan bykts en gång. Övriga pilgrimmer byker varje dag. Hur kan man gå i samma skjortor mellan 27 augusti och 13 september, utan att tvätta dom en enda gång. Svar: merinoull. Men dom är givetvis smutsiga även om de inte luktar. T.o.m kossorna backar undan när jag, och mina 259 flugkompisar passerar. Men vi luktar inte illa. Tycker vi. Vattnet blir svart då jag tvättar skjortorna.

Hasta manana!